grillskan

Ja det är precis vad man hittar om man letar efter en hjärna i en häst. Igår släpade jag hem hästarna en och en, två och två, under två timmars tid... de ville helt enkelt inte gå hem. Det var menat att jag skulle ta in hästarna för kvällen och jag började vid 17.20 när det fortfarande var ljust ute. Glad i hågen pulsade jag iväg genom leran ner till fältet med en grimma i ena handen och ett gäng sockerbitar i fickan, iPodens hörlurar i öronen. Promenaden genom hagen ner till fältet där den godaste maten finns tar kanske 5-10 minuter, det är en stor hage. Väl nere på fältet försökte jag vissla vilket inte riktigt funkade med sprucken läpp. Det brukar nämligen räcka med att vissla och ropa; "KOM HÄSTARNA!" Så kommer de spurtande.

Vad gjorde de igår kväll? Tokstirrade mot utgången av fältet stela som stenstoder, såg mer ut som en flock giraffer, och inte en chans i världen att de tänkte komma frivilligt . Det fanns hur mycket klöver som helst där de stod och uppenbarligen minst en halv miljon monster som vaktade hemvägen. Jag fick med mig ett av de "starka" stona, Godiva, och efter henne kom de troppande - gott hopp alltså! När vi var framme vid fältets slut kom resten dundrande som glada tokar och McKenzie bockade sig glatt förbi oss alla, vek av åt vänster och alla följde honom... Godiva, 27 år, stod en stund och tittade på mig - tvärvände sedan och sköt iväg som en katapult, gott krut i gumman än! På't igen bara! Jag svor några eder, klafsade åter ut i leran över fältet. Än en gång, McKenzie drog med sig alla. Tack för kaffet liksom... Och igen! Och igen! Totalt fyra gånger drog "Mackan" glatt med sig ligan, tre gånger var det Dexter som stod för fiolerna. Skott i pannan skulle de ha. Jag svor, jag skällde, jag kallade dem för hamburgare och var förbannad ut i fingerspetsarna. FRUSTRERAD! Och samtidigt insåg jag att en förbannad och frustrerad Grillska knappast skulle bärga några hästar...

Jag funderade på olika taktiker och idéer samtidigt som det hastigt bara blev mörkare och mörkare ute. Tog upp telefonen och ringde sambon; "Ta på dig stövlar, hämta upp en grimma i stallet och kom ner till fältet och hjälp till!" Desperat. Jag fick tag i Marindy och började släpa henne hemåt, fick grimskaftet runt halsen på Godiva, igen, och plaskade hemåt - mer på vilja liksom. Inga andra hästar ville följa med - där gick jag och två ston, resten av hästarna, sexton stycken, stirrade fortfarande med uppsträckta halsar, fnysandes, mot skogen i slutet av fältet. Skulle jag släpa hem dem två & två skulle det bli en lång kväll. Nu var det kolsvart ute, inte ens månen hjälpte till. Halvvägs uppe mot stallet kom sambon gående med en ficklampa i handen. Tokspända hästar och jag ropade till sambon; "Släck ficklampan och SÄG nåt!" Hästar funkar så liksom :-) Sambon promenerade ner mot fältet för att fånga sig en häst eller två medan jag knallade vidare mot stallet. Väl framme i stallet gnäggade damerna som besatta  "Cheezus, stallet är tomt" skrek de, och jag hade fullt sjå att få in dem i boxarna. Marindy baxade jag in, Godiva for ut och in i åtminstone fem boxar innan hon gick in till sig *suck* Jag tog med mig ytterligare en grimma och en hink havre som lockbete.

På väg ut i mörkret igen hörde jag hovslag - hästar som kom galopperande! Jippie! Jag skramlade med havrehinken när jag såg Rebecca och Ella, lyckades få med mig dem in i stallet - se där, fyra hemma, fjorton kvar! Ut igen! Ute på fältet surade sambon... "Jag fick ju tag på en sån här" sa han och visade upp Scions träns "och en sån vet jag ju inte hur man klär på en häst" Jag satte mina grimmor på Pontiac och Freja och vi tog en var - hemåt igen. Sambon muttrade nåt om blöta skor och lera. "Sluta gnäll - jag sa åt dig att ta på dig stövlar! Gnäll underlättar inte!" (Stackars sambon, men jag HAR faktiskt vett att uppskatta honom, även om det inte märktes just då i stridens hetta).

Vilken vända i ordningen var det nu då? Jag hade tappat räkningen, riktningen och i stort sett allt utom envisheten (om jag hade varit indian hade jag nog hetat "envis-som-en-röd-gris"). Jag fick på Cantina en grimma medan sambon helt otippat lyckades få på Tintoretto en grimma, en bedrift! Okej, då tänkte jag att det kunde vara ett smart drag att få med mig LeRo också - han och Cantina kunde vara dragplåster till resten av flocken. Kunde funka i alla fall. Nu gjorde det ju inte det. Jag hade nu LeRo i ena näven och Tintoretto i den andra - båda är väl rätt kända "spök-sökare". Sambon fick ta Cantina - som stod som fastvuxen i leran, så j*vla motsträvig! Tintoretto & LeRo hade en liknande teknik omväxlande med "nig-å-kuta-runt". Nu var jag redigt ILSK - de skulle hem! Jag spottade och fräste, morrade och gormade, vi vinglade oss fram, genom leran - visste inte ens om det var på rätt ställe såg inte ett skit! Men hem skulle de! Jag trodde armarna skulle gå av. Sambon hängde i Cantinas grimma, förtvivlad: "Hon går ju inte!" "Sparka på henne!" (ja, nu var jag banne mig inte snäll längre!) Det gjorde sambon... och sen stod inte Cantina still längre - hon slet sig, hon vände om och drog järnet ut på fältet igen! Åtminstone LeRo hade säkert gärna följt med men jag vägrade släppa grimman, så vi halkade vidare i leran som gick upp till mina knän ungefär. Sambon lommade efter och svor eder om mörker, lera, hästar, blöta skor och annat som just då förmörkade hans sinne. På ren och skär vilja släpade jag de två kusarna genom plasket. Omväxlande stannade de två dårarna, Tintoretto stod still och LeRo sprang runt  jag röt och svor på LeRo, min egen häst skulle f*n inte få dra iväg med flocken IGEN! In i leran (LeRo's hatobjekt) och LeRo tordes till slut inte annat än följa med arga matte...När jag väl fått in de två herrar i stallet var jag stolt som en tupp! Det kändes verkligen som en bedrift - de två töntarna genom beckmörker wow liksom!

Vid det här laget var både jag och sambon sjöblöta av svett. Så trött i fötter, knän och min för dagen trasiga höft. Plums ner i leran igen. Sambon tyckte de restarande hästarna gott kunde få stå sitt kast; "Låt dem stå på fältet och ruttna bort!" Jag tror att min hjärna vid det laget hade stängt av och kroppen bara knegade vidare. Ute på fältet stegade jag fram till Hoppet, på med grimman och lämnade över henne till sambon. Själv tog jag LeStain - och äntligen; när vi gick iväg följde alla kvarvarande hästar med! Yippie-kay-ey! Halvvägs hem sprang de lösa hästarna förbi oss. I normala fall skulle jag ha litat på att de tänkte gå hem och släppt hästen jag släpat på - nu höll jag krampaktigt fast i grimman, muttrade åt sambon "håll i" och gick vidare. Märkligt nog var LeStain lugn som en filbunke. Jag höll i grimman ända fram till grinden. Det var då jag upptäckte var alla hästar som sprungit i förväg var: i stallgången i stora stallet... Det var åtminstone tre hästar för mycket - PUCKON. Jag sköt upp dörren till ridhuset och vi slängde in våra två grimfångster där medan jag gick in i stallet, fick tag i Cantina - som ju redan hade en grimma på sig - och ledde runt de tre till rätt stall.

När så alla hästar var inne i sina boxar släckte vi stallarna och stapplade ut till våra bilar. Hemma slet vi av oss alla blöta och leriga kläder, tog en snabb dusch och stupade i säng! Hade nån frågat mig då vad jag tyckte om hästar hade jag nog sagt att de passade bäst på en smörgås... ;-)