Ärvd personal?
Förr i tiden - på den gamla goda tiden (?) - när vi hade en "riktig post" här hemma så var också just det postkontoret vida känt för sin usla personal. Nja, helt sant är väl inte det, all personal var inte usel, det kan jag villigt erkänna (men det låter ju mycket häftigare om den vore den *blink*). Men man upplevde en hel del märkliga saker på det postkontoret som inte låg inom det jag skulle vilja kalla serviceminded... Grejen är att dåtidens posten var man i allmänhet allt annat än nöjd med, i alla fall här "hemma hos mig"... Jag vet att jag till och med hörde av folk som jobbade inom Postverket att just det postkontoret till och med hade sitt rykte bland postanställda! Hur många gånger kokade jag inte av ilska när jag gick från posten på den tiden? Nu när posten upphört (och till och med Kassaservice lagt av) så finns funderingar på var den gamla personalen tog vägen... ;-) På sistone har jag hört flera som påstår att med tanke på serviceutbudet så har personalen ärvts av apoteket!
Efter dagens besök på apoteket är jag böjd att hålla med... Borde man inte känna sig trygg med personalen på apoteket? Trygg över att man får det man ordinerats? Trygg i förvissning om att personalen vet vad de håller på med? Att de kan läsa kråkfötterna som läkaren/veterinären skrivit? Om det nu är så, varför får jag varje gång tyda veterinärens namn och ordinationer? Okej om det vore så att de kollade att det verkligen stämmer med vad veterinären sagt till mig, men nä här handlar det mer om att de inte ser eller förstår vad som är skrivet. Jag kan läsa det utan minsta problem... jag är inte van att tyda läkarskrifter... Idag kom jag in på apoteket med ett recept utskrivet till min häst av veterinären: jag fick till och med låna en penna av "apotekerskan" för att intill veterinärens namn texta namnet... Sedan fick jag läsa upp vad det stod i ordinationen också: "7 st tabletter 2 ggr dagligen i fodret åt hästen Xxxx". Att människan sedan inte heller kunde hitta rätt typ av medicin, av rätt märke, i rätt dosering, i rätt typ av burk, till rätt pris. Hon vände till och med skärmen mot mig - så att jag kunde läsa och leta! Jamen, hallå? Jag kan inte deras system? Kändes nästan som att släppa in mig bland lådorna att rota runt själv?! Nån j*vla ordning får det väl vara, till och med på ett apotek?
Efter en sabla massa strul sa i alla fall människan att det inte fanns hemma, jag får återkomma imorgon efter kl 17.00. Tack för kaffet liksom. Det är ju alltid så? Det här var inte ens något krångligt, specifikt hästigt ens, det var Pronaxen 500 mg - samma sort som vi vanliga dödliga tvåbenta får.
*suck* Imorgon blir det nytt försök - då hoppas jag på en annan "kassörska" - nån med förflutet från Konsum kanske?
Efter dagens besök på apoteket är jag böjd att hålla med... Borde man inte känna sig trygg med personalen på apoteket? Trygg över att man får det man ordinerats? Trygg i förvissning om att personalen vet vad de håller på med? Att de kan läsa kråkfötterna som läkaren/veterinären skrivit? Om det nu är så, varför får jag varje gång tyda veterinärens namn och ordinationer? Okej om det vore så att de kollade att det verkligen stämmer med vad veterinären sagt till mig, men nä här handlar det mer om att de inte ser eller förstår vad som är skrivet. Jag kan läsa det utan minsta problem... jag är inte van att tyda läkarskrifter... Idag kom jag in på apoteket med ett recept utskrivet till min häst av veterinären: jag fick till och med låna en penna av "apotekerskan" för att intill veterinärens namn texta namnet... Sedan fick jag läsa upp vad det stod i ordinationen också: "7 st tabletter 2 ggr dagligen i fodret åt hästen Xxxx". Att människan sedan inte heller kunde hitta rätt typ av medicin, av rätt märke, i rätt dosering, i rätt typ av burk, till rätt pris. Hon vände till och med skärmen mot mig - så att jag kunde läsa och leta! Jamen, hallå? Jag kan inte deras system? Kändes nästan som att släppa in mig bland lådorna att rota runt själv?! Nån j*vla ordning får det väl vara, till och med på ett apotek?
Efter en sabla massa strul sa i alla fall människan att det inte fanns hemma, jag får återkomma imorgon efter kl 17.00. Tack för kaffet liksom. Det är ju alltid så? Det här var inte ens något krångligt, specifikt hästigt ens, det var Pronaxen 500 mg - samma sort som vi vanliga dödliga tvåbenta får.
*suck* Imorgon blir det nytt försök - då hoppas jag på en annan "kassörska" - nån med förflutet från Konsum kanske?
Hål i huvet
Ja det är precis vad man hittar om man letar efter en hjärna i en häst. Igår släpade jag hem hästarna en och en, två och två, under två timmars tid... de ville helt enkelt inte gå hem. Det var menat att jag skulle ta in hästarna för kvällen och jag började vid 17.20 när det fortfarande var ljust ute. Glad i hågen pulsade jag iväg genom leran ner till fältet med en grimma i ena handen och ett gäng sockerbitar i fickan, iPodens hörlurar i öronen. Promenaden genom hagen ner till fältet där den godaste maten finns tar kanske 5-10 minuter, det är en stor hage. Väl nere på fältet försökte jag vissla vilket inte riktigt funkade med sprucken läpp. Det brukar nämligen räcka med att vissla och ropa; "KOM HÄSTARNA!" Så kommer de spurtande.
Vad gjorde de igår kväll? Tokstirrade mot utgången av fältet stela som stenstoder, såg mer ut som en flock giraffer, och inte en chans i världen att de tänkte komma frivilligt . Det fanns hur mycket klöver som helst där de stod och uppenbarligen minst en halv miljon monster som vaktade hemvägen. Jag fick med mig ett av de "starka" stona, Godiva, och efter henne kom de troppande - gott hopp alltså! När vi var framme vid fältets slut kom resten dundrande som glada tokar och McKenzie bockade sig glatt förbi oss alla, vek av åt vänster och alla följde honom... Godiva, 27 år, stod en stund och tittade på mig - tvärvände sedan och sköt iväg som en katapult, gott krut i gumman än! På't igen bara! Jag svor några eder, klafsade åter ut i leran över fältet. Än en gång, McKenzie drog med sig alla. Tack för kaffet liksom... Och igen! Och igen! Totalt fyra gånger drog "Mackan" glatt med sig ligan, tre gånger var det Dexter som stod för fiolerna. Skott i pannan skulle de ha. Jag svor, jag skällde, jag kallade dem för hamburgare och var förbannad ut i fingerspetsarna. FRUSTRERAD! Och samtidigt insåg jag att en förbannad och frustrerad Grillska knappast skulle bärga några hästar...
Jag funderade på olika taktiker och idéer samtidigt som det hastigt bara blev mörkare och mörkare ute. Tog upp telefonen och ringde sambon; "Ta på dig stövlar, hämta upp en grimma i stallet och kom ner till fältet och hjälp till!" Desperat. Jag fick tag i Marindy och började släpa henne hemåt, fick grimskaftet runt halsen på Godiva, igen, och plaskade hemåt - mer på vilja liksom. Inga andra hästar ville följa med - där gick jag och två ston, resten av hästarna, sexton stycken, stirrade fortfarande med uppsträckta halsar, fnysandes, mot skogen i slutet av fältet. Skulle jag släpa hem dem två & två skulle det bli en lång kväll. Nu var det kolsvart ute, inte ens månen hjälpte till. Halvvägs uppe mot stallet kom sambon gående med en ficklampa i handen. Tokspända hästar och jag ropade till sambon; "Släck ficklampan och SÄG nåt!" Hästar funkar så liksom :-) Sambon promenerade ner mot fältet för att fånga sig en häst eller två medan jag knallade vidare mot stallet. Väl framme i stallet gnäggade damerna som besatta "Cheezus, stallet är tomt" skrek de, och jag hade fullt sjå att få in dem i boxarna. Marindy baxade jag in, Godiva for ut och in i åtminstone fem boxar innan hon gick in till sig *suck* Jag tog med mig ytterligare en grimma och en hink havre som lockbete.
På väg ut i mörkret igen hörde jag hovslag - hästar som kom galopperande! Jippie! Jag skramlade med havrehinken när jag såg Rebecca och Ella, lyckades få med mig dem in i stallet - se där, fyra hemma, fjorton kvar! Ut igen! Ute på fältet surade sambon... "Jag fick ju tag på en sån här" sa han och visade upp Scions träns "och en sån vet jag ju inte hur man klär på en häst" Jag satte mina grimmor på Pontiac och Freja och vi tog en var - hemåt igen. Sambon muttrade nåt om blöta skor och lera. "Sluta gnäll - jag sa åt dig att ta på dig stövlar! Gnäll underlättar inte!" (Stackars sambon, men jag HAR faktiskt vett att uppskatta honom, även om det inte märktes just då i stridens hetta).
Vilken vända i ordningen var det nu då? Jag hade tappat räkningen, riktningen och i stort sett allt utom envisheten (om jag hade varit indian hade jag nog hetat "envis-som-en-röd-gris"). Jag fick på Cantina en grimma medan sambon helt otippat lyckades få på Tintoretto en grimma, en bedrift! Okej, då tänkte jag att det kunde vara ett smart drag att få med mig LeRo också - han och Cantina kunde vara dragplåster till resten av flocken. Kunde funka i alla fall. Nu gjorde det ju inte det. Jag hade nu LeRo i ena näven och Tintoretto i den andra - båda är väl rätt kända "spök-sökare". Sambon fick ta Cantina - som stod som fastvuxen i leran, så j*vla motsträvig! Tintoretto & LeRo hade en liknande teknik omväxlande med "nig-å-kuta-runt". Nu var jag redigt ILSK - de skulle hem! Jag spottade och fräste, morrade och gormade, vi vinglade oss fram, genom leran - visste inte ens om det var på rätt ställe såg inte ett skit! Men hem skulle de! Jag trodde armarna skulle gå av. Sambon hängde i Cantinas grimma, förtvivlad: "Hon går ju inte!" "Sparka på henne!" (ja, nu var jag banne mig inte snäll längre!) Det gjorde sambon... och sen stod inte Cantina still längre - hon slet sig, hon vände om och drog järnet ut på fältet igen! Åtminstone LeRo hade säkert gärna följt med men jag vägrade släppa grimman, så vi halkade vidare i leran som gick upp till mina knän ungefär. Sambon lommade efter och svor eder om mörker, lera, hästar, blöta skor och annat som just då förmörkade hans sinne. På ren och skär vilja släpade jag de två kusarna genom plasket. Omväxlande stannade de två dårarna, Tintoretto stod still och LeRo sprang runt jag röt och svor på LeRo, min egen häst skulle f*n inte få dra iväg med flocken IGEN! In i leran (LeRo's hatobjekt) och LeRo tordes till slut inte annat än följa med arga matte...När jag väl fått in de två herrar i stallet var jag stolt som en tupp! Det kändes verkligen som en bedrift - de två töntarna genom beckmörker wow liksom!
Vid det här laget var både jag och sambon sjöblöta av svett. Så trött i fötter, knän och min för dagen trasiga höft. Plums ner i leran igen. Sambon tyckte de restarande hästarna gott kunde få stå sitt kast; "Låt dem stå på fältet och ruttna bort!" Jag tror att min hjärna vid det laget hade stängt av och kroppen bara knegade vidare. Ute på fältet stegade jag fram till Hoppet, på med grimman och lämnade över henne till sambon. Själv tog jag LeStain - och äntligen; när vi gick iväg följde alla kvarvarande hästar med! Yippie-kay-ey! Halvvägs hem sprang de lösa hästarna förbi oss. I normala fall skulle jag ha litat på att de tänkte gå hem och släppt hästen jag släpat på - nu höll jag krampaktigt fast i grimman, muttrade åt sambon "håll i" och gick vidare. Märkligt nog var LeStain lugn som en filbunke. Jag höll i grimman ända fram till grinden. Det var då jag upptäckte var alla hästar som sprungit i förväg var: i stallgången i stora stallet... Det var åtminstone tre hästar för mycket - PUCKON. Jag sköt upp dörren till ridhuset och vi slängde in våra två grimfångster där medan jag gick in i stallet, fick tag i Cantina - som ju redan hade en grimma på sig - och ledde runt de tre till rätt stall.
När så alla hästar var inne i sina boxar släckte vi stallarna och stapplade ut till våra bilar. Hemma slet vi av oss alla blöta och leriga kläder, tog en snabb dusch och stupade i säng! Hade nån frågat mig då vad jag tyckte om hästar hade jag nog sagt att de passade bäst på en smörgås... ;-)
Vad gjorde de igår kväll? Tokstirrade mot utgången av fältet stela som stenstoder, såg mer ut som en flock giraffer, och inte en chans i världen att de tänkte komma frivilligt . Det fanns hur mycket klöver som helst där de stod och uppenbarligen minst en halv miljon monster som vaktade hemvägen. Jag fick med mig ett av de "starka" stona, Godiva, och efter henne kom de troppande - gott hopp alltså! När vi var framme vid fältets slut kom resten dundrande som glada tokar och McKenzie bockade sig glatt förbi oss alla, vek av åt vänster och alla följde honom... Godiva, 27 år, stod en stund och tittade på mig - tvärvände sedan och sköt iväg som en katapult, gott krut i gumman än! På't igen bara! Jag svor några eder, klafsade åter ut i leran över fältet. Än en gång, McKenzie drog med sig alla. Tack för kaffet liksom... Och igen! Och igen! Totalt fyra gånger drog "Mackan" glatt med sig ligan, tre gånger var det Dexter som stod för fiolerna. Skott i pannan skulle de ha. Jag svor, jag skällde, jag kallade dem för hamburgare och var förbannad ut i fingerspetsarna. FRUSTRERAD! Och samtidigt insåg jag att en förbannad och frustrerad Grillska knappast skulle bärga några hästar...
Jag funderade på olika taktiker och idéer samtidigt som det hastigt bara blev mörkare och mörkare ute. Tog upp telefonen och ringde sambon; "Ta på dig stövlar, hämta upp en grimma i stallet och kom ner till fältet och hjälp till!" Desperat. Jag fick tag i Marindy och började släpa henne hemåt, fick grimskaftet runt halsen på Godiva, igen, och plaskade hemåt - mer på vilja liksom. Inga andra hästar ville följa med - där gick jag och två ston, resten av hästarna, sexton stycken, stirrade fortfarande med uppsträckta halsar, fnysandes, mot skogen i slutet av fältet. Skulle jag släpa hem dem två & två skulle det bli en lång kväll. Nu var det kolsvart ute, inte ens månen hjälpte till. Halvvägs uppe mot stallet kom sambon gående med en ficklampa i handen. Tokspända hästar och jag ropade till sambon; "Släck ficklampan och SÄG nåt!" Hästar funkar så liksom :-) Sambon promenerade ner mot fältet för att fånga sig en häst eller två medan jag knallade vidare mot stallet. Väl framme i stallet gnäggade damerna som besatta "Cheezus, stallet är tomt" skrek de, och jag hade fullt sjå att få in dem i boxarna. Marindy baxade jag in, Godiva for ut och in i åtminstone fem boxar innan hon gick in till sig *suck* Jag tog med mig ytterligare en grimma och en hink havre som lockbete.
På väg ut i mörkret igen hörde jag hovslag - hästar som kom galopperande! Jippie! Jag skramlade med havrehinken när jag såg Rebecca och Ella, lyckades få med mig dem in i stallet - se där, fyra hemma, fjorton kvar! Ut igen! Ute på fältet surade sambon... "Jag fick ju tag på en sån här" sa han och visade upp Scions träns "och en sån vet jag ju inte hur man klär på en häst" Jag satte mina grimmor på Pontiac och Freja och vi tog en var - hemåt igen. Sambon muttrade nåt om blöta skor och lera. "Sluta gnäll - jag sa åt dig att ta på dig stövlar! Gnäll underlättar inte!" (Stackars sambon, men jag HAR faktiskt vett att uppskatta honom, även om det inte märktes just då i stridens hetta).
Vilken vända i ordningen var det nu då? Jag hade tappat räkningen, riktningen och i stort sett allt utom envisheten (om jag hade varit indian hade jag nog hetat "envis-som-en-röd-gris"). Jag fick på Cantina en grimma medan sambon helt otippat lyckades få på Tintoretto en grimma, en bedrift! Okej, då tänkte jag att det kunde vara ett smart drag att få med mig LeRo också - han och Cantina kunde vara dragplåster till resten av flocken. Kunde funka i alla fall. Nu gjorde det ju inte det. Jag hade nu LeRo i ena näven och Tintoretto i den andra - båda är väl rätt kända "spök-sökare". Sambon fick ta Cantina - som stod som fastvuxen i leran, så j*vla motsträvig! Tintoretto & LeRo hade en liknande teknik omväxlande med "nig-å-kuta-runt". Nu var jag redigt ILSK - de skulle hem! Jag spottade och fräste, morrade och gormade, vi vinglade oss fram, genom leran - visste inte ens om det var på rätt ställe såg inte ett skit! Men hem skulle de! Jag trodde armarna skulle gå av. Sambon hängde i Cantinas grimma, förtvivlad: "Hon går ju inte!" "Sparka på henne!" (ja, nu var jag banne mig inte snäll längre!) Det gjorde sambon... och sen stod inte Cantina still längre - hon slet sig, hon vände om och drog järnet ut på fältet igen! Åtminstone LeRo hade säkert gärna följt med men jag vägrade släppa grimman, så vi halkade vidare i leran som gick upp till mina knän ungefär. Sambon lommade efter och svor eder om mörker, lera, hästar, blöta skor och annat som just då förmörkade hans sinne. På ren och skär vilja släpade jag de två kusarna genom plasket. Omväxlande stannade de två dårarna, Tintoretto stod still och LeRo sprang runt jag röt och svor på LeRo, min egen häst skulle f*n inte få dra iväg med flocken IGEN! In i leran (LeRo's hatobjekt) och LeRo tordes till slut inte annat än följa med arga matte...När jag väl fått in de två herrar i stallet var jag stolt som en tupp! Det kändes verkligen som en bedrift - de två töntarna genom beckmörker wow liksom!
Vid det här laget var både jag och sambon sjöblöta av svett. Så trött i fötter, knän och min för dagen trasiga höft. Plums ner i leran igen. Sambon tyckte de restarande hästarna gott kunde få stå sitt kast; "Låt dem stå på fältet och ruttna bort!" Jag tror att min hjärna vid det laget hade stängt av och kroppen bara knegade vidare. Ute på fältet stegade jag fram till Hoppet, på med grimman och lämnade över henne till sambon. Själv tog jag LeStain - och äntligen; när vi gick iväg följde alla kvarvarande hästar med! Yippie-kay-ey! Halvvägs hem sprang de lösa hästarna förbi oss. I normala fall skulle jag ha litat på att de tänkte gå hem och släppt hästen jag släpat på - nu höll jag krampaktigt fast i grimman, muttrade åt sambon "håll i" och gick vidare. Märkligt nog var LeStain lugn som en filbunke. Jag höll i grimman ända fram till grinden. Det var då jag upptäckte var alla hästar som sprungit i förväg var: i stallgången i stora stallet... Det var åtminstone tre hästar för mycket - PUCKON. Jag sköt upp dörren till ridhuset och vi slängde in våra två grimfångster där medan jag gick in i stallet, fick tag i Cantina - som ju redan hade en grimma på sig - och ledde runt de tre till rätt stall.
När så alla hästar var inne i sina boxar släckte vi stallarna och stapplade ut till våra bilar. Hemma slet vi av oss alla blöta och leriga kläder, tog en snabb dusch och stupade i säng! Hade nån frågat mig då vad jag tyckte om hästar hade jag nog sagt att de passade bäst på en smörgås... ;-)
tvättdags...
© ylvagrill.se
Säga vad man vill om det vackra höstvädret... kombinationen med en dåligt grusad lervälling till väg är väl inte alltför lyckad... Tur man har livstidslångt avtal med sambon om tvätt av min bil :-) De senaste åren behöver jag dessvärre påminna honom om det allt oftare...
Å andra sidan - när bilen INTE är nytvättad så har jag större frihet att köra lite som jag tycker på vår väg :-) utan gnäll! ♥
grrrrr-illsken!
Blev uppringd av en försäljare som ringde från ett försäkringsbolag som hette ACE - som skulle kränga på mig en försäkring mot bröstcancer. Och jag blev så förbannad att jag nästan tuggade fradga... I ärlighetens namn vet jag inte varför jag blev så oerhört arg, men de finns de som påstår att jag drivs av ilska... Nåja, jag sa till försäljaren att vårt telefonnummer var med i nix-registret - och han frågade om jag visste vad nix-registret var? Jamen va fan?! Eh näe? Hur kan man som försäljare i det läget tro att man har den minsta lilla chans att fortsätta ett sånt samtal med framgång? Han sa att de hade ett samarbete med Ellos och att de hade skickat ut en rosa broschyr om bröstcancer och frågade om jag hade uppmärksammat allt prat om bröstcancer mm. Karlfan förstod tydligen inte att jag inte var intresserad - han verkade inte ens förstå att jag var arg. Jag sa åt honom att jag inte var ett dugg intresserad av en försäkring mot bröstcancer per telefon av ett för mig helt okänt försäkringsbolag. "Okänt?" sa han "det är ett av världens största försäkringsbolag!" Mycket möjligt men jag är i vart fall inte intresserad, du har bara gjort mig förbannad, svarade jag. "Förbannad och upprörd! Vad vet du, jag kanske själv är drabbad eller i min närhet och så ringer du, lika smidig som en elefant i en porslinsaffär?!" sa jag. Vad han svarade: "Jag vet, min mamma är också drabbad". Jamen hallå - det skiter jag i! Jag hade nog inte blivit hälften så förbannad om karln inte hade låtit som om han skulle sälja en försäkring till mig mot bröstcancer - som om jag då skulle vara säker på att inte drabbas. Efter att jag bett honom fara & flyga så letade jag reda på telefonnumret till Ellos. Blev sittande i telefonkö en god stund innan jag kom till nån stackars försäljare som skickade mig vidare till växeln (som om jag vore en het gryta och hon var utan grytlappar). I växeln fick jag höra att hon som hade hand om den här frågan var på utbildning och om jag ville kunde hon ringa upp mig. Efter att ha antecknat mitt telefonnummer skickade hon mig också till kundservice (varför begrep jag egentligen inte). Jag hamnade hos "Reklamationer" och fick trevligt förklarat för mig att det här var ett samarbete som Ellos hade med det här försäkringsbolaget. Det var åtminstone sant - alltså inget bluffbolag. Jag menade i alla fall på att jag tyckte det var felaktigt att Ellos gett försäkringsbolaget mina uppgifter som kund - det står på Ellos hemsida att "de inte säljer adresser men de kan ibland byta adresser med andra bolag" och att "dessa adresser inte kan användas för telefonförsäljning" och att "oavsett hur ett företag erhåller adressuppgifterna så måste företaget kontrollera adress mot Nix register". Kan det blii tydligare? Näe, hon sa att det här handlade ju om ett samarbete som Ellos hade med ACE... Jasså? Då gäller inte det? "Oavsett hur ett företag..." jag tycker det låter rätt tydligt?
Jag fick i alla fall spy ur mig lite galla Och talade om för dem att jag tyckte det var osmakligt, och att ett sånt samarbete knappast gynnade Ellos i mina ögon. De lovade se till att mina uppgifter inte ska finnas med i registren de "ger bort" för påringningar... Jag sa också åt dem att jag inte vill att min mejladress ska användas heller. "Men då kan du inte få erbjudanden och sånt på mejlen heller?" Nä. "Låter det som om jag är intresserad av det?"
Jag fick i alla fall spy ur mig lite galla Och talade om för dem att jag tyckte det var osmakligt, och att ett sånt samarbete knappast gynnade Ellos i mina ögon. De lovade se till att mina uppgifter inte ska finnas med i registren de "ger bort" för påringningar... Jag sa också åt dem att jag inte vill att min mejladress ska användas heller. "Men då kan du inte få erbjudanden och sånt på mejlen heller?" Nä. "Låter det som om jag är intresserad av det?"
